Hoa-Hoa live

Biff-bloggen var nyligen på Hoa-Hoa Dahlgrens nya restaurang Loke på Södermalm, Bondegatan/Erstagatan.
Hoa-Hoa himself var inne och gick runt i lokalen.
Vi käkade inte från köttmenyn utan valde bland deras andra rätter.
Precis som Linas och Broncos har de köttbullar, falukorv, hamburgare och så självklart en köttsektion med olika stora stekar av olika sort.
För att vara olika ställen är de förvånansvärt lika alla tre.
Lokes var helt ok. Inget märkvärdigt.
Schyst prisnivå på merparten av rätterna.
Ett bra alternativ för dig som bor i krokarna och inte vill åka ända in till Broncos i stan.

Recension - Linas Bar

Biff-bloggen har återigen gjort ett besök på Linas Bar, ni vet lillasyster till Broncos Bar, biffhaket i Vasastan. Den sistnämnda uppgiften är något osäker, då servitrisen inte hade någon aning om Linas Bar hade koppling till varken Broncos eller Hoa Hoa Dahlgren, som tidigare ägt Broncos.
*
Wikipedia säger dock annorlunda: Hoa Hoa har under flera år också varit restaurangägare i Stockholm: senast den nyligen sålda Linas Bar vid Fridhemsplan där han ofta lagade maten och tidigare Broncos Bar Norrmalm.
*
Anyho, Linas är en enkel kvarterskrog med fokus på kött. Menyn är dock mer enkel i sin utforming (inplastad) än i sitt innehåll (flera olika köttstycken, diverse såser och tillbehör).
*
Det som framför allt utmärker Linas är den enkla utformningen av lokalen, rakt-upp-och-ner serverade biffar, och serveringen. Vänligt och grabbigt.
*
Broncos och Linas Bar har väldigt lika menyer, med undantaget att Linas har färre alternativ att välja på när det gäller såser och potatis till biffen. På Broncos finns exempelvis jordnötsås, vilket Linas skalat bort.
*
Linas har också några attraktiva paketmenyer, med en förrätt samt biff för runt 200 kronor.
Biffbloggen tog ett sådant paket med renskavsröra på toast till förätt, och samt en 200 grams entrecote till huvudrätt. Till det valdes klyftpotatis och bearnaisesås.
*
Allt smakade förnämligt utan att nå topphöjder.
*
Man saknade exempelvis bbq-sås vid bordet. Det finns inte ens som tillval på menyn.
*
Linas, liksom Broncos, erbjuder populära hamburgertallrikar som kan fås i olika storlekar. Vid tidigare tillfällen har biff-bloggen testat dessa både på Linas och Broncos, och de är värda sina cirka 120-130 kronor.
*
Linas passar när man vill ha en anspråkslös upplevelse och sitta och snacka lite till en halvbillig biff, innan ett biobesök. Det är ingen jätterolig lokal och personalen är lite gymaktig, hövlig men lite kantig. På Linas är det aldrig jättebra, och det är aldrig jättedåligt, hyfsat trygg upplevelse alltså, man slipper bli överraskad.
*
Vill man ha det där lilla extra, är det bättre att knalla ner gatan några hundra meter längs Hantverkargatan till Rosmarin , där du bland annat kan få en härlig ädelostbit på biffen och lite mysig fransk kvarterskrogskänsla. Vår recension av Rosmarin hittar du här

Recension - Marie Laveau

Marie Laveau är inte ett typiskt biff-ställe, snarare en trendig bar för söderkisar. Så kändes det i alla fall när vi övervägde att gå dit. Samtidigt skvallrade menyn om motsatsen. Ett varierat urval av kötträtter och kreativa tillbehör. Kanske var det tillbehören som fick oss att tveka. Menyn innehåller varken bearnaisesås eller cafe de paris-smör. Samtidigt känns just detta lite befriande, och även om de inte kör på texas-stilen, så är det södra USA som är inspirationen för Marie Laveau.

Plats: Marie Laveau, Hornsgatan

Tid: September 2009.

Miljö: Rätt avskalad lokal. Lite helkaklad toalett-känslad. Bristen på mjuka material gör att det lätt blir stimmigt i lokalen. Samtidigt kan ju det vara rätt trevligt, blir lite liksom inte tryckt och tyst stämning.

Meny: Ett brett urval av kötträtter. Entrecote och ryggbiff i olika storlekar. Faktiskt rätt billiga priser, under 1 kr per gram, vilket annars är svårt att hitta dessa tider. De bjuder också på rätter som kanin och tupp.

Vi beställde: 2 st Grilled Ribeye steak (Entrecote) 250 gram, 169 kr. (Köttet kom enligt servitören från ko, vilket kan tyckas självklart, men vi har hört rykten att en del krogar serverar häst. Därför frågar vi). Tillbehör: Pommes Frites 17 kr, Lökringar 17 kronor, grönsallad 17 kronor, morotschutney 12 kronor, blåmögelostcreme 12 kr. 2 Pepsi.

Kommentar: Det vara bara killar som jobbade som servitörer. De såg rätt lika ut allihopa, som brunbjörnar med rutiga skjortor och skägg. Nästan lite Brokeback Mountain-aktigt på något sätt.
*
Servicen var vänlig och kamratlig utan att bli för grabbig. Ett litet minus var att vi fick vänta rätt länge på vår extra beställning av tillbehör vilket medförde att vi fick avsluta måltiden med lökringar när köttet sedan länge var uppätet. Men i övrigt bra. Just vissa tider, som fredagar och lördag i rusningstid, så kan det ta lite extra tid, tror vi. De var också alerta med vattenpåfyllning och såna saker, vilket ändå visar på omtänksamhet.
*
Köttet var bra. En rejäl bit. Väldigt tät struktur vilket fick oss att misstänka att entrecoten kom från annat djur än ko, men servitören insisterade på att det var ko. Smakade i alla fall bra, hade också lite grillmarkeringar.
*
Barbecuesåsen stod redan på bordet när vi kom. Lovande. Dock har den en rätt ovanlig färg, inte alls den bruna färg vi är vana vid, utan mer än orangeaktig färg. Det kan ha påverkat vårt omdöme om smaken. Den smakar chorizo-korv tyckte en biff-bloggare, smakar utmärkt tyckte en annan. bbq-såsen är hur som helst lite annorlunda än andra ställen i stan, på gott eller ont, du bestämmer.
*
Morotschutneyn var kul, smakade friskt och mötte blåmögelostcremen bra.
*
Grönsalladen kändes sådär... finsallad kan vara lite besk i smaken, och därför kanske den egentligen hade passat bättre som dekoration, snarare än som fristående sideorder.
*
Lökringarna var i Max-hamburger-klass, alltså bra, men inte topp-topp.
*

Bonus: Vi hade inte bokat bord och det var fullt, men kyparen lyckades ändå på något sätt fixa ett bord och sprang efter oss med beskedet.

Det bästa: Priset. Man får faktiskt ordentligt med kött för pengarna.
 
Det sämsta: Att servicen ibland dröjer med vissa beställningar på grund av överbelastning.

Zula Bar & Steakhouse

Zula Bar och SteakhousePlats: Zula Bar & Steakhouse, Södermannagatan
Tid: Januari 2009.
Miljö: Tidigare japansk restaurang som byggts om. Mysig inredning med svarta möbler och tända ljus. På väggarna hänger tjurhorn i silver. Eftersom stället är relativt nyöppnat har det kanske inte riktigt fått någon charm ännu, men det passar ändå bra för en middag eller en medelklassbiff med kompisarna.
Meny: En lite annorlunda förrätt är "Coleslaw". Eftersom de flesta av ställets biff-rätter serveras med coleslaw känns det kanske lite over the top att erbjuda det som förrätt.
Det finns ett tiotal kötträtter på menyn i färdiga paket. Efterrätterna innehåller publikfriare som marängsviss.
Vi beställde: Southern Hospitality biffstek 200 gram med klytfpotatis och Pepsi. 1 Uncle Samson Entrecote med ört/vitlökssmör, samt Pepsi.
Kommentar: Alla grillrätter levereras med ditt val av klyft/pommes samt fyra olika tillbehör: cole slaw, husets sås, en bbq-sås och vid vårt besök fick man också en bytta med bearnaisesås.
Till alla Grillrätter hörde en sallad och majskolv. Salladen var helt okej - lite åt medelhavshållet med oliver och bönor. Majskolven var riktigt schyst med sin milda smak av smält smör och salt.
Eftersom Zulas verkar ha samma ägare som Texas Longhorn-restaurangen i samma område, trodde vi att majskolvar etc skulle vara av Texas Longhorn-stuk. Men det var en mindre modell majskolv som serverades på Zula. Har ingen som helst betydelse - men vi vill ändå uppmärksamma det :)
Zula har valt konceptet med färdigpaketerade menyer, där ditt val begränsas till valet av potatis. I vanliga fall är vi för valfrihet, men det kändes ändå schyst på Zula eftersom vi fick med så många såser, cole slaw och sallad i paketet. Kändes liksom inte som att man saknade något.
BBQ-såsen som serverades väckte olika reaktioner. Såsen serverades kall och liknade den som ofta säljs som "hickory bbq-sås" i livsmedelsaffärer. Rökigheten uppskattades, men sötman var det delade åsikter om.
Alla såser serverades kalla. Det är en smaksak med kalla eller varma såser. Kalla såser kan ofta bryta av bra till grillat kött. Vi upplevde att såserna var lite för kylskåpskalla och de skulle ha mått bra av att stå lite i rumstemperatur innan de serverades.
Köttet var helt okej, och det var bra grillat. Vi tycker nog ändå att Texas Longhorn runt hörnet är strået vassare när det gäller kött. Fast Zula är med sina priser prisvärda (Biff 148kr, entrecote 186kr). Det är svårt att få bättre kött för pengarna på andra ställen. Då får man i så fall ofta lägga till 40-50 kronor.
När restaurangen beskriver sig själv på hemsidan känns det ibland lite "corny" med fraser som "Servicen sköts av kanon tjejer och maten tillagas av tokiga kockar, den perfekta kombinationen. För ni vet att det är då det blir som bäst!"
Bonus: På hemsidan myntar Zula Bar ett nytt begrepp när de skriver "Zula Bar Steakhouse - ish". Antar att det är en förlängning på uttryck som "soft-ish". Kan man beställa "biff-ish"?
Det bästa: Det som är mycket positivt med Zula är den uppsättning såser som serveras till alla rätter. Till och med sås-galningar får svårt att tömma bunkarna. Husets "egna sås" var kanske lite mesig.
Det sämsta: Ört/vitlökssmöret till entrecoten var väl så där. Inte jättedåligt, men på grund av kylskåpskall konsistens som vägrade smälta fint över köttet, nådde smöret aldrig sin fulla potential.

Mississippi Inn

Plats: Mississippi Inn, Nytorgsgatan, Södermalm.
Tid: December 2008.
Miljö: Mississippi Inn ligger tvärs över gatan från Cafe String och inte långt från barerna på Skånegatan och Bondegatan. Lokalen är sådär lagom stor och det är bra stämning. Restaurangen är inte inredd som något Steakhouse. Men menyn är inspirerad av den amerikanska södern.
Meny: En trevlig meny med starters, sallader, veggoalternativ, kött, burgare, efterrätter och en rejäl radda med side orders. På biffsidan finns det främst fyra alternativ: Oxfile, kalventrecote, biff och lammrostbiff. Det står inget om hur stora biffarna är, men när vi frågade så sa personalen att de ligger runt 200 g allihopa. Vi undersökte inte om det gick att beställa större biffar. Till rätterna ingår valfri potatis. Alla side ordersar kostar 20kr. Priserna (biffar mellan 195-245 kr) är ungefär som på liknande ställen. Inga side orders ingår.
Vi beställde: Sirloin-biff, klyftpotatis, Coca Cola, house salad, BBQ-sås, Veal Ribeye (kalventrecote), klyftpotatis, Coca Cola, Quesadillas, Chili bearnaise.
Kommentar: Vid Biff-bloggens besök var det inte alls mycket folk i lokalen. Det var lätt att få bord och personalen tog sig tid och satte sig ner och berättade om de olika maträtterna och tipsade om tillbehör. Vid alla biffarna utom just biffen står det vilket djur köttet kommer ifrån. När vi frågade om biffen sa servitrisen att det är ko, nötkött alltså.
Vi fick in dricka och en korg med bröd och en slags tapenade. Maten kom in i snygga vita tallrikar formade som Zorros hatt. Alla side orders kom i egna små skålar. Upplägget var väldigt trevligt. 
Köttet var ljusare än vad vi är vana vid från andra ställen, och den påminde till viss del om fläskkottlett. Den kändes också ganska liten. När vi frågade personalen en gång till om det verkligen var ko, gick de ut i köket och kom tillbaka med nyheten att även biffen var kalvkött. Det anses säkert vara finare kött - men det var ändå en överraskning. Vi beställde köttet medium rare men tyckte ändå att biffarna var ganska torra. 
Side order salladen var läcker och de hade inte snålat på tomaterna. Quesadillasen var suverän. Chili bearnaisen var slätstruken och tillförde inte mycket. BBQ-såsen funkade inte alls till köttet. 
Nästa gång testar vi nog oxfilen eller Mississippis burgare som verkade vara det hetaste bland gästerna.
Det bästa: Personalen var rakt igenom väldigt trevlig och serviceminded.
Det sämsta: BBQ-såsen var som tunn tabasco med lite röklukt. Bra BBQ-sås tycker vi ska vara mörk och lite trög. Den här var tunn och röd och vi vet inte vad det var.
Det mest mystiska: På menyns framsida står det massa ord "plötsligt, artigt, smutsigt" med mera. Den som har en bra förklaring till vad som menas och hur man ska uppfatta dem får gärna höra av sig.
Detalj: Stolarna. Sitsen var lutad typ 4 grader bakåt så man hamnar i perfekt ät-vinkel, lite lätt tillbakalutad. Nu är det här inte ett ställe där man knäpper upp byxknappen och fäller ut magen efter avslutad middag, men skulle man teoretiskt vilja göra det så är det ungefär det lutet du sitter i.

Saddle and Sabre

Plats: Saddle and Sabre, Tegnergatan.
Tid: November 2008.
Miljö: Trevlig saloon mittemellan Sveavägen och Birger Jarlsgatan. Restaurangen är läckert inredd och pyntad med cowboyhattar, tjurhorn och hästdon Bardisken är trevlig och barstolarna är designade som sadlar. Det kan vara smart att boka bord om man vill vara säker på att få äta samma dag som man är där.
Meny: Amerikansk steakhousemeny med starters, rejäla kötträtter, burgare och efterätter. Men det finns inga side orders! Spännande ölsorter och ordentlig vinlista. 
Menyn på hemsidan stämmer inte riktigt med den vi fick vid vårt besök. Priserna har åkt upp med till exempel 10 kr för 250-gramsbiffarna som nu kostade 279 kr. Det motsvarar 223 kr för 200 gram.
Vi beställde: Blackened Rib eye 250g, Coca Cola, Blackened Rib eye 350g, veteöl.
ÖlunderläggKommentar: Alla bord i den lilla lokalen var upptagna när Biff-bloggen kom in en lördagkväll kl 19.30. Vi satte oss i baren och tittade i genom menyn medan personalen skakade fram sittplatser.
Efter några minuter fick vi ta plats på hörnet vid ett bord för åtta där det redan satt fem pers. Bordsänden krockade med baren och entren, och för att kunna sitta utan att bli överkörda tvingades vi knöka in oss på sidan. Det är lite Broncos och Texas Long Horn-atmosfär vilket kan vara bra att veta. Den som tänker sig mys och hemliga möten bör välja ett annat ställe. 
Vi gjorde vår beställning och sen dröjde det rätt länge innan maten kom. Saddle and Sabre skryter med att de lägger ner krut och kraft på sitt kött, men den långa väntan kändes inte motiverad. Särskilt eftersom en av biffarna var rätt ljummen när den serverades. 
Till rätterna följer en liten bakad potatis, en hög med majs, fyra torra svampar, husets egen BBQ-sås och lite grönsaker. Ganska tråkigt för 279 spänn - eller ännu tråkigare om man beställt en dyrare biff.
Köttet smakade inte mycket. Biffen ska ju vara "blackened" men det kunde vi inte känna. BBQ-såsen saknade också attityd. Vi frågade servitrisen vad såsen heter, men den heter ingenting och de blandar den själv. Och det är klart - heter den inget så är det kanske inte konstigt att den inte smakar något. Vi beställde in lite extra BBQ-sås och fick den serverad i en liten skål som den man tvättar fingrarna i på kinarestauranger.
Det är tråkigt att konstatera, men Saddle and Sabre håller inte. Vi besökte stället i december 2005 och var väl inte helt frälsta när vi gick därifrån. Tyvärr åkte vi på en ny besvikelse. Det är Broncosnivå till Grill Ruby-priser.
Bonus: Nån som såg ut som Mick Jaggers hemliga lillebror var där och käkade. 
Det bästa: Lokalen är riktigt cool. Egna ölunderlägg, ölglas och de har verkligen jobbat med detaljerna.
Det sämsta: De borde jobba med detaljerna kring maten också. För de här priserna krävs mycket bättre käk.

Rosmarin

Plats: Rosmarin, Hantverkargatan, Kungsholmen.
Tid: November 2008.
Miljö: Riktigt mysig kvarterskrog som ligger mitt över gatan från Mäster Anders. När vi kommer in en fredagkväll vid 7-tiden får vi det sista lediga bordet, ett litet mysigt bord för två vid fönstret. Det är två personer som är huvudpersoner bland personalen, en servitris som är så där härligt originell som knappt finns längre. Hon är supervänlig på ett mycket äkta sätt. Krögaren, person nummer 2, liknar René i Allå, Allå emliga armen, ni vet tv-serien. Även han verkar sympatisk, verkar ha äkta passion för bra mat.

När biff-bloggen ville ha en skiva lime i vete-ölen blev servitrisen nervös. Hon visste att den passionerade krögaren ("René") skulle flippa om han såg att hans fina öl serverades med något så barbariskt som lime. Likväl lovade hon att tillgodose vårt önskemål och smugglade ner en citron (nära nog) i ölen, gömd under skummet. Vet inte om han upptäckte citronen i den tomma ölen efter vi gått, och om hon i så fall fick typ sparken, men trevligt var det i alla fall från hennes sida.

Rosmarin har en inredning som om den varit sämre städad skulle passat på en sunk-krog. Men i och med att det inte bara var städat utan också väldigt ombonat, kändes det inte det minsta sunkigt, snarare otroligt mysigt. Ett perfekt ställe att ta en date - du får grymma biffar men också mysig stämning, ombonad service och ett personligt bemötande.

Ett plus också att man kunde äta vid bardisken. Vid vårt besök satt två välskötta herrar i kostym och åt varsin biff vid baren. De pratade lite avslappnat med gäster som skulle betala, och med personalen när dom hade tid. Lite Cheers-känsla - igen ni vet tv-serien.

När någon av gästerna inte lyckades ringa taxi, drog krögaren genast fram sin gamla sladdtelefon och provade. När ett äldre par lämnade lokalen, fick de lova servitrisen att komma tillbaka nästa fredag, senast. Märkte att det äldre paret uppskattade känslan av att vara efterfrågade, att några brydde sig om dem. För så känns det på Rosmarin - personalen bryr sig om dig. Kommer du dit flera gånger - lär dom känna dig, och då får du räkna med att dom frågar hur det går med din sjuka katt.

Rosmarin stänger kl. 22, och köket kl. 21. Vi tycker det tyder på självförtroende - att de tror på sin produkt - de behöver inte konkurrera med överdrivna öppettider...
Meny: Allt kött hängs enligt restaurangen i 7-10 dagar. Alla bifftyper kan fås i den storlek som gästen önskar. Tydligen har någon biff-älskare varit där och tryckt i sig rekordet 1.3 kilo kött. Ska man ge sig på det måste man dock enligt personalen boka 2-3 dagar innan, så att de hinner ta hem tillräckligt med kött. Priset var enligt uppgift runt tusenlappen.
Vi beställde: Träkolsgrillad ädelostgratinerad entrecote 250gr, klyftpotatis, Veteöl (med citron i), entrecote med aromsmör (250gr), klyftpotatis, Coca cola.
Kommentar: Köttet träkolsgrillas, vilket Biff-bloggen tycker borde gett tydligare smakutslag, man brukar ju känna träkolssmak rätt tydligt. Köttet var dock helt okej, inte det bästa vi ätit, men mjukt och mycket bra, och med ädelosten på blev det riktigt grymt, känner inte till något annat biff-ställe i Stockholm där man kan få en så rejäl bit ädelost på biffen (skulle vara Texas Longhorns Bacon Blue burgare, men det är ju ingen biff :-)
Alla kötträtter serveras med antingen klyftpotatis eller bakpotatis. Du får också en uppsättning med två såser, en röd och en grön. Den röda var stark och så där god. Den gröna var riktigt god, lite örtig med sting. Ädelosten smekte entrecoten på ett mycket bra sätt. 
Det bästa: Den härliga servicen. Att man kunde få ädelost på köttet. Valnötspajen till efterrätt var grymt god. Serverades tillsammans med lite grädde och björnbär. Wow, vilken skapelse. En vanlig kopp te serverades i specialglas som inte blir brännheta. Det fanns en tanke ner till minsta detaljnivå. Det här stället har verkligen klass.
Det sämsta: Att det var lite för lite klyftpotatis som följde med biffen. Blev inte riktigt mätt.


BBQ Steakhouse & Bar

Plats: BBQ Steakhouse & Bar, Kungsgatan, Hötorget.
Tid: Oktober 2008.
Miljö: Kickis på ett av Kungsgatans mer skumma partier har blivit ett steakhouse. Inrett som... inte alls. Väggarna är tomma och några värmeljus från Ikea lyser upp lokalen. Restaurangen är stor och kan ta in en hel det matgäster. Längst in finns en bardisk med möjlighet till barhäng.
Meny: Pizza, burgare, kött, side orders, förrätter, sallader, pasta och efterrätter. Ett riktigt bra urval. Till alla grillrätter ingår dessutom sallad, cole slaw, majs, bröd, bbq-sås och vitlökssås. Prisnivån är standard. Strax under 200 spänn för en 200g köttbit. Lite orosmoln att de hade erbjudande om fläskfilemedaljonger för 99kr. Det brukar signalera kvarterskrog.
Vi beställde: Entrecote 200g, klyftpotatis, Pepsi, entrecote 200g, potatisgratäng, Carlsberg Hof.
Kommentar: Frågan var om gamla Kickis kunde skaka av sig sunket och bli charmigt om de bytte namn och inriktning. Svaret är nej.
Vi fick bord direkt en lördag kl 19. Vi visades till ett plats som hovmästaren snabbt torkade av med en gammal servett som låg kvar. Därefter fick vi menyn. Sen fick vi vänta.
Två gånger kom en servitris och sa att hon snart kommer till oss. Sen fick vi beställa. Vi ville byta ut vitlökssåsen mot bearnaisesås på en av tallrikarna. Men fick till svar att de hade mycket att göra i köket. Däremot skulle det gå bra att köpa till den som extra.
Nu lovade servitrisen att höra efter. Men det är lite oroväckande att ett såsbyte blir en grej. Det talar för att köket arbetar som ett kebabställe med färdigpreparerade tallrikar där det bara är att slänga på köttet.
Vi fick in vår dricka. Servitrisen blandade ihop vem som skulle ha vad. Hon hämtade bestick och lovade även att komma förbi med servetter senare. När maten kom in var bearnaisemomentet fixat - men på fel tallrik. Vi löste det oss emellan genom att göra en potatis-switch. Och visst ingick allt som de lovade i menyn. Men det var max en matsked av allt, och brödet var en pizzakant. Kanske kunde man ha räknat ut det eftersom en sås är dyrare än en sallad på sideorder-menyn.
Fortfarande inga servetter.
Efter lite kladd med såserna var vi tvungna att hejda en annan servitris för att be om servetter. Hon sa nånting och försvann - länge. Vi hämtade egna servetter i baren. 
Det här var ju inte så bra. Maten smakade inte äckligt, men den hade ingenting som drar dig till restaurangen och det gör att prisnivån inte riktigt rimmar med vad som erbjuds.
Det bästa: Barnmenyn. Alla rätter heter nånting extra positivt som troligen ska sälja in maten hos kidsen. Några exempel: Toppenburgare, Megaribs, Superbiff, Grym grillkorv. Den enda rätten som de spelar ner är laxen, som får heta minilax. Det är orättvist. Vi tycker att laxen också borde fått heta super.
Det sämsta: Personalen hade inte tid med gästerna vid vårt besök. De sprang omkring som flipperkulor och hade inte koll på nånting. Deras kaos gjorde hela atmosfären orolig.

Jimmys i City

NonePlats: Jimmys, Birger Jarlsgatan 41.
Tid: September 2008.
Miljö: Trevlig restaurang. Den kändes rätt liten men ändå med många bord, bardisk och en liten loungedel. Lokalen är långsmal och har högt till tak. Väggarna är tapetserade med kohudar och lite buffel. Det känns som om Jimmys medvetet tonat ner saloon-attributen för att inte skrämma bort gästerna. Det finns trots allt mycket mer än bara biff på menyn. En behaglig atmosfär i lokalen. Bardisken verkar mest vara till för att sitta och vänta på att få ett bord. Inte nåt barhäng även om det säkert skulle funka. 
Meny: Samma som på Jimmys överallt. Kött, fisk med mera + side orders att köpa till för 25 kr/st. Se tidigare recension.
Vi beställde: Lammkotletter med risotto i stället för potatis, Pepsi. Ryggbiff (250g), klyftpotatis, extra tomatsallad och Pepsi. Glöm inte att fråga efter Jimmys egen BBQ-sås.
Kommentar: Efter över ett års snack om Jimmys i City kom Biff-bloggen äntligen till Jimmys i City. Och det var en bra upplevelse. Personalen var väldigt trevlig och tittade in med jämna mellanrum även fast vi hamnat i loungedelen för att vi inte ville vänta en haltvimme på bord.
Det var rätt fullt i lokalen men vi tror att vi kom dit under kvällens absoluta topp.
Vi fick snabbt in dricka och bröd med nån röra som vi gissar innehåller aubergine i nån form. Kul grej.
Maten var bra och efter prishöjningarna som gjorts på en del ställen så kändes inte Jimmys särskilt dyrt längre.
En av orsakerna annars till att priserna är lite högre på Jimmys är att biffarna är lite större. 250g i stället för 200 som är det vanliga.
250g är en rejäl kluns. Men den var bra grillad och husets BBQ-sås till var en riktig fullträff. Lammkotletterna var också kanon och risotton funkade mycket bra ihop med köttet. Maten var sådär härligt varm när vi fick våra tallrikar på bordet. Så där varm att man känner att den är nylagad och inte bara upphettad. Det är bra både för ställets image och smaken. 
Det var roligt att gå på Jimmys och det är helt klart ett ställe vi kan rekommendera. Jimmys (förvisso stället på Söder) kritiserades i Aftonbladet förra hösten för att maten är smaklös, men det är nåt Biff-bloggen inte kan känna igen sig i.
Klientel: Vuxet. En skön blandning av äldre par på middag och vuxna pojkar som sitter och pratar golfresor. Ett par norrmän noterade vi också. Stället ligger i princip vägg i vägg med ett hotell.
Det bästa: Bra käk, helt enkelt. En ordentlig portion som höll bra klass. Efter maten lutade vi oss tillbaka och lät maten sjunka ner. Det är beviset på att man ätit bra. Personalen var trevliga och mycket serviceminded.
Det sämsta: Det känns smått att gnälla på side ordersarna. Men vi saknade ett lite större urval av olika såser att ha till köttet. Vi tycker också att det borde finnas två prisnivåer på side orders. En för sallader och stora grejer, och en lite lägre nivå för såser.

Dollys Saloon

Plats: Dollys Saloon, Götgatan.

Tid: November 2007.

Miljö: Götgatan vid Skanstull, granne med Brother Tuck. Restaurangen har riktig saloon-känsla med timmerväggar, djurskallar, kristallkrona och svag countrymusik i bakgrunden. Se tidigare recension.

Meny: En gigantisk meny, och då pratar vi inte bara om innehållet. Själva pappret som menyn är tryckt på är stor nog att två personer kan gömma sig bakom den. Menyn är gjord med känsla och innehåller allt en biffgäst önskar sig. Det finns färdiga kombinationer och dessutom möjlighet att välja bland side orders-utbudet och göra en egen specialare (fyra side orders ingår!).

Köttet dominerar naturligtvis, men det finns även andra maträtter. Se Dollys hemsida.

Vi beställde: Ribeye 200g med 4 valfria side orders (blandsallad, guacamole, klyftpotatis, bullfightersås) Pepsi, Ribeye 300g (cole slaw, bullfightersås, blandsallad, klyftpotatis) + extra side order pina con chili samt Samuel Adams öl.

Klientel: Blandat med dragning åt det yngre. Nånstans i intervallet mellan Ruby-gubbar och Fridays-kids.

Kommentar: Vi besökte Dollys en fredagkväll kl 18 utan att ha bokat bord. Det är ganska exakt ett år sedan vi var här senast.
Vi möttes i entren av en i personalen som visade oss direkt in. Lokalen var fylld till kanske tre fjärdedelar.

Vi fick bord, menyn, chips och beställa dricka i snudd på samma andetag.
Att Dollys bjuder på chips med salsa före maten är en trevlig detalj som vi uppskattar otroligt mycket. Det visar på värme och ett härligt engagemang för gästerna.

Servicen är bra, personalen trevlig, snabb och kunnig.

Maten är suverän, tack vare det genomtänkta och snygga upplägget och konceptet där så många olika saker ingår.

Köttet, en entrecote, var spänstigt, kändes fräscht och smakade mycket bra.

Tillbehören är så väl tilltagna att man kan mixa varje tugga maximalt utan att riskera att hamna i ofas.

Prismässigt håller Dollys samma nivå som andra biffställen. En 200-gramsbiff kostar 190 kr. Det som gör Dollys speciellt är att du får så mycket mat för pengarna.

Dollys är det ställe som Biff-bloggen spontant skulle rekommendera på en allmän fråga om var man ska käka biff i Stockholm.

Plus i kanten: Uppdelningen av side orders i olika priskategorier. Sallader, cole slaw och större grejer kostar 25 kr, bearnaisesås och mindre side orders kostar 18 kr och extra piff tex salsa, BBQ-sås kostar 9 kr. Unikt bland Stockholms biffställen och ett klockrent drag.

Det bästa: Det känns som det händer nåt när du besöker Dollys. Den känslan är viktig och lämnar ett avtryck som man minns. Den som väljer bort Dollys en biffkväll måste ha en riktigt bra motivering eller är ute efter något väldigt specifikt.

Det sämsta: Det kan vara svårt att hitta till restaurangen. Dollys lokal går liksom på fel ledd. Trots att det är en rätt stor restaurang så är exponeringsytan mot Götgatan liten.

Bonus: Biff-bloggens recension från förra besöket hänger inramad i entren.


Mäster Anders

Plats: Mäster Anders, Kungsholmen.

Tid: Mars 2006.

Miljö: Fint hus i korsningen Hantverkargatan/Pipersgatan på Kungsholmen. Restaurangen ligger mittemot länsstyrelsen, en bank och ett nedlagt postkontor. Området är ganska dött efter klockan 17.00. Men bara runt hörnet ligger poppiga Scheelegatan.

Inne i restaurangen är det högt till tak. Ljudnivån är bitvis ganska hög och det ekar mycket. Golvet ser ut som svartvita kakelplattor a la Kvarnen. Lokalen är inte jättestor. Det går in gissningsvis 20 bord. Trevlig bar.

Meny: Stabil grillmeny, påminner till både innehåll och form om menyn på Grill Ruby. Här finns förrätter, efterrätter och köttbitar i varierande storlekar. Hamburgare, ribs men också fiskrätter. Till grillrätterna kan man också välja side orders i form av sallader och såser. Två stycken side orders ingår (extra kostar 20-25 kr).

Vi beställde: Biff, 200gram, Potatisgratäng, blandsallad (extra side order bearnaisesås), Coca-Cola.

Kommentar: Mäster Anders ger till det yttre intrycket av att vara en finkrog med gåslever, hjortfilé och musslor, men i själva verket gömmer sig ett riktigt grillställe bakom fasaden.

Vi klev in i lokalen och fick ett bord direkt och beställde. Här var vi lite orutinerade. Strax efter att vi beställt ställde servitören fram den berömda Paris Texas BBQ-såsen. Precis som på Grill Ruby så ingår den, men ovetandes om detta hade vi redan bränt en extra side order på annan sås. Det behöver inte vara en katastrof om det inte vore för att Paris Texassåsen är den bästa vi stött på bland restaurangerna.

Vi fick lite bröd att snaska på och efter en stunds väntan kom maten in i små vita byttor. Allt var väldigt fräscht, fina servetter, bra bestick. Enda minuset skulle i så fall vara den lilla byttan med bearnaisesås. Om man jämför side ordersarna så är det stor skillnad i vad man får ut av till exempel en potatisgratäng jämfört med en extra sås. Men de kostar lika mycket.

Köttet hade mycket god smak och kändes riktigt bra. Kanske en av de bästa biffarna hittills.

Potatisgratängen var även den mycket bra. Hela anrättningen kändes stabil. Det här var väldigt trevligt.

Prisnivån på Mäster Anders ligger ett par slantar över andra ställen vi besökt, till exempel Texas Long Horn. Då krävs också att maten och allt som hör till ett restaurangbesök också är ett par nivåer bättre. Undra om inte Mäster Anders faktiskt klarade det.

Det bästa: Överraskningen. Vi trodde inte att Mäster Anders skulle vara ett grillställe. Hade vi inte sett menyn hade vi nog aldrig gått in där.

Det sämsta: Snåla inte med såserna. Gärna fler och större byttor. Eller prova att låta såserna ingå i större utsträckning.

Kändisfaktor: Killen från SVT:s muppserie "Jobba jämt" var där och drack vin med en polare.


OBS: Det här är ingen ny recension av Mäster Anders. Den bara råkar ligga överst. Den låg längre ner förut, men raderades. Nu gör den comeback här.


Grill Ruby

Plats: Grill Ruby, Österlånggatan, Gamla stan.
Tid: September 2007.
Miljö: Mysigt gammalt hus i närheten av Slottet. Området är charmigt, men det är rätt trist invändigt trots allt. Påminner om Texas Long Horn på Östermalm. Ljusgrått, kyligt, enkel inredning och på väggen hänger det handdukar - inramade. Fina servetter, rejäla köttknivar.
Meny: Bra grillmeny med ett brett utbud av för- varm- och efterrätter. Två side orders ingår. En måste läggas på potatis. Ställets egen BBQ-sås, Paris Texas, ingår också. Den går bara att få på Grill Ruby och Mäster Anders.
Dyrt! Se vårt tidigare besök.
Vi beställde: 200 gram sirloin med sweet potato-gratäng, tomatsallad, Coca Cola samt 200 gram sirloin med sweet potato-gratäng, spenat- och parmesansallad, 1 glas husets rödvin (Bulgarisk merlot).
Klientel: Blandat med inslag åt det äldre hållet. Par, äldre par, tjejjäng, gubbar som dricker öl och äter nötter.
Kommentar: Äntligen, efter två år, var det dags att besöka Grill Ruby igen. Eftersom priserna är så pass höga är det inte riktigt ett ställe man slinker in på när man är hungrig. Men nu var det en tjänst som skulle kvittas och då är Ruby ett bra val.
Vi kom till restaurangen kort efter öppning kl 17. Vi möttes i entren av en i personalen som frågade om vi var två. Det var vi och sen stack hon. Efter några förvirrade sekunder kom en annan ur personalen och visade var vi kunde sitta.
Eftersom vi varit här tidigare var menyn ingen överraskning, vi var rätt säkra på vad vi ville ha. Däremot var det svårare att bestämma sig för den optimala mixen bland side orders. Vi blev rekommenderade att testa spenatsalladen så vi slog till.
Efter normallång väntan kom biffen, serverad helt ensam på en gigantisk tallrik. Det såg inte mycket ut för världen, men när man tömt skålarna med gratäng och sallad så såg det genast mycket bättre ut.
Att bedöma Grill Ruby den här gången är en tuff uppgift. Eftersom förra besöket var fantastiskt så är det lätt att börja jämföra med det i stället för att betrakta det här som ett normalt biffbesök. Det finns en hel del förväntningar med i bilden som kan störa intrycken.
Klart är ändå att köttet är bra. Det har en bra smak och är bra grillat. Salladerna är rejäla och fräscha och BBQ-såsen höjer smaken en nivå till. Däremot är vi inte helt nöjda med sweet potato-gratängen. Den är rätt smaklös. Rätt liten var den också. Det är lätt att hamna i ofas och bli sittande med en bit kött på slutet. Det optimala är när all mat tar slut samtidigt.
Det är lite synd att de inte har vanlig potatisgratäng på menyn. En standardgratäng är bland det bästa som finns ihop med en bra biff. Ibland behöver man inte krångla till det.
Personalen är trevlig, de gör vad de ska och frågar med jämna mellanrum om det är bra, om vi behöver nåt annat. Attityden denna dag är lite svår att bedöma. Å ena sidan är det lite Texas och Broncos-stil på personalen, kaxig och tuff med jeans och t-shirt. Å andra sidan är språket taget från en finkrogsrepertoar. Tex  "Är allt till belåtenhet?", samt "önskar ni något mer?". Svårt att få ihop. Hade de tagit Broncosstilen helt ut skulle de ha sagt: "Är det bra eller?" och "Du säger till va om du vill ha nåt?" 
Bara en betraktelse, ingen kritik.
Slutomdömet kan sammanfattas i tre viktiga punkter:
1. Grill Ruby är bra, men dyrt.
2. Förra besöket på Grill Ruby var bättre.
3. Stockholm Citys recension härom veckan kan vi inte känna igen oss i.
Det bästa: Grill Ruby är ett av Stockholms riktigaste och rejälaste biffställen.
Det sämsta: Inredningen. Väldigt trist känsla. OK, det regnade ute och var halvmörkt - kanske inte de bästa förutsättningarna...

Jensens Böfhus

Plats: Jensens Böfhus, Sveavägen.
Tid: Mars 2007.
Miljö: Trevlig lokal intill uppgången från T-Rådmansgatan. Det finns plats för rejält med gäster. Väggarna är av tegel, även om det ser ut som fejktegel på sina håll. Belysningen är soft och bra och det brinner en brasa i en glaslåda precis när man kliver in. Allt var sig likt från vårt besök våren 2005. Inte ens de grymt fula västarna som alla anställa måste ha på sig hade bytts ut.
Meny: En stabil blandning av snacks, förrätter, kyckling, fisk, kött och efterrätter. Jensens har sitt koncept och kör samma meny på samtliga restauranger. Inget nytt här heller.
Vi beställde: Snackkorg dubbel, 1 favoritbiff, (275 gram) 1 bearnaisebiff (200 gram), 2 pepsi + 1 vatten. Biffen serveras med grönsaker, stekt potatis och tillhörande sås (favoritbiff=favoritsås, bearnaisebiff=bearnaisesås etc). Det är no limits på sås och potatis vilket är trevligt.
Kommentar: Det är nånting med Jensens som inte är helt 100. Det är svårt att peka ut exakt vad det är, det är mer en känsla. Ta till exempel när vi kommer in i restaurangen: Lokalen är halvfull, vi ser snabbt 25 lediga bord, men ändå får vi inte gå och sätta oss. Vi haffar en i personalen och frågar om ett bord, men då hänvisar hon till Sara och hon kommer alldeles strax. Onödigt rörigt. Sen kommer Sara och vi får ett bord. Men beställningen går genom den första tjejen som kommit tillbaka nu när vi satt oss. Såna där onödiga småsaker hände när vi var på Jensens förut också. Det var alltid olika tjejer som hade hand om olika moment i beställningarna (jag skriver inte tjejer av slentrian, det är faktiskt bara tjejer som jobbar på Jensens).
Well, well, vi beställer och inga problem. Snacksen kommer och drickan (nya snygga Pepsi-glas) och biffen.
Snackkorgen är en bra starter. Den rekommenderar vi. Men biffarna var inte lika roliga i dag. De var lite ljumna, rätt salta, i övrigt smaklösa och faktiskt lite småsega. Men Jensens har supervassa köttknivar så man märker nästan inte att köttet är trist. Vi beställer in en extra omgång sås, men den kom aldrig.
Kvällen rullar på. Vi betalar, det kostar som ett normalt restaurangbesök, och så var det inte mer med det. En helt omärkvärdig upplevelse.
Det bästa: Vi var hungriga, vi åt och sen var vi inte hungriga längre.
Det sämsta: De tar 10 kronor för ett glas vatten. Otroligt. Men efter lite smart förhandling av Richard gick de med på att kvitta såsmissen mot vattenpriset. Alla fick känna sig som vinnare.  
Bonus: Halvvägs in i middagen flippar sällskapet vid bordet bredvid. Två damer av typen Ingrid och Barbro ska betala när de upptäcker ett erbjudande om mat+biobiljett för 179 kr. Varför hade ingen i personalen sagt nåt, undrade de. De hade ju ätit just det som stod på skylten? Palaver utbryter och våran tjej hamnar i skottlinjen. Damerna ber att få tala med chefen och de ger sig inte. De är mycket besvikna och skyller på allt möjligt. Ingridtypen hade minsann jobbat på restaurang när hon var ung och det ena och det andra och nu skulle de ha sin biobiljett. Men det sket sig för damerna och nu skulle de hämnas genom att berätta om det här för alla sina vänner.
Vi följde utvecklingen med stort intresse och behövde ingen biobiljett efter spektaklet. Ingen film kan återskapa den scenen. Stort.

Biff-bloggen besökte Jensens på Sveavägen i April 2005. Läs recensionen här. Biff-bloggen har också testat Jensens andra restaurang i City. Läs recensionen här.

Taste of Texas

Plats: Taste of Texas, Rörstrandsgatan, St Eriksplan.
Tid: Februari 2007.
Miljö: En relativt nyöppnad restaurang, slog troligen upp portarna vid årskkiftet 06/07. Vi känner inte till om det finns några kopplingar till Houston Steakhouse eller Texas Long Horn
Inne i lokalen är det tomt, kalt och mörkt. De enkla träborden och stolarna är svarta, belysningen nära noll och ett litet värmeljus i trendiga kupor av frostat glas står på varje bord. Inte en millimeter av steakhouse-känsla finns nånstans.
Klientel: Vid ett bord satt tre män i 30-årsåldern i bästa after work-stil. Ett par i 30-årsåldern satt och käkade, och så var det vi. Lite senare på kvällen dök ett äldre par upp och tog en kopp kaffe.
Meny: Om inte inredningen hade några spår av Texas så har menyn det. Taste of Texas serverar entrecote och biff i olika storlekar (Girls 200g, Gentlemen 300g etc), fajitas, ribs, burgare, förrätter och efterrätter. Men det finns inget på menyn som sticker ut och gör stället speciellt.
Vi beställde: 1 Biff New York strip 300g, 1 entrecote rib eye steak 200g, 2 Pepsi. Jag hävdar bestämt att 200 gram är en lagom portion och att det bara är en provokation att kalla storleken "Girls".
Kommentar: Redan när vi stod utanför entren och gluttade på menyn blev vi oroliga. Förutom priserna (billigaste biffen 195 kr) verkade det som om ingenting ingick. Jo, en side order ingår men den måste man offra på bakad potatis, pommes frites eller blandsallad. Det går att köpa till extra potatis eller sallad för 25 kr eller salsa/chilibearnaise/vitlökssmör för 20 kr. Jämför det med Houston Steakhouse där 2 side orders ingår eller Dollys där extra såser kostar 9 kr.
Vi gick in och fick bord direkt och vi beställde dricka och käk. Sen hände ingenting. Inget bröd, ingen sallad, ingenting. Det är synd. När man gått in och satt sig och ställt alla vanliga frågor till varandra (och bilen går bra?) behövs en isbrytare. En korg med bröd kan betyda så mycket.
När maten kommer in är den sparsamt dekorerad. Grillsås har åkt slalom över den vita tallriken, en majsplupp ligger i ena hörnet och en liten liten salladstuss toppar köttbiten. En skivad tomat hade lättat upp det här betydligt. Lär av kebabställena.
Entrecoten är varken bra eller dålig. Som Henrik Larsson skulle säga: "Den är ok". Biffen däremot är fin, bra grillad och smakar bra. Husets egen BBQ-sås lyfter smaken lite, men såsen är tunn och smakar på gränsen till blaskig. Vi har inget belägg för det här, men vi tror att det är vanlig BBQ-sås utspädd med vatten så att det ska räcka längre. 
Det bästa: New York cut biffen. Extra pommes frites gick att få bara man sa till.
Det sämsta: Taste of Texas har svårt att leva upp till de faktiskt ganska höga priserna. De måste bjuda till mer och hitta nånting som gör att man vill komma tillbaka. 
Bonus: Servetterna luktar illa. Byt tvättmedel.
Cred-poäng: Servitrisen påpekade att de inte hade Coca Cola när vi beställde det, och undrade om det gick bra med Pepsi i stället. 

Vi rundade av med hallonpaj och chokladtårta på Lundbergs tvärs över gatan och blev på bra humör igen.

Thank God it's Fridays, Stureplan

Plats:  Thank God it's Fridays, Stureplan.
Tid: Januari 2007.
Miljö: Thank God it´s Fridays, TGIF, är ett av få kvarvarande amerikanska koncept-kedjor som finns i världen, vid sidan av kedjor som Planet Hollywood och Hard Rock Café. Gemensamt för de alla är att de har en burgare, tex-mex, italian meny, mycket skyltar på väggarna, serveringspersonal med färggranna västar, dånande musik, blinkande neonskyltar, och biffar och burgare som nu för tiden knappt är större än McDonalds men oftast 3 gånger så dyra.
Meny: Bord direkt en lördagkväll vid halv nio-tiden. Bordet var nära det livliga barområdet, samtidigt som det var ordentliga soffor, och ett bra ät-bord. TGIF har ofta det livligt på helgerna... de har inget dansgolv, men i barområdet svingas många bägare öl, och framför allt färgstarka drinkar i snygga konstellationer. Ofta är, enligt vår uppfattning, skötsamma förortsungdomar i 19-årsåldern som tycker om en spännande, livfull och trygg miljö. För det känns tryggt på TGIF-

Så hur smakar då maten. 
Vi beställde: En Texas ribeye steak med pommes (fast vi fick mosad potatis), Jack Daniels baby back ribs. 2 Pepsi. 
Kommentar: Det var första gången Biff-bloggen testade Jack Daniels baby back ribs. Vi trodde först det var en krystad rätt, som ett resultat av kedjans samarbete med whiskey-märket. 
Men, smaken var allt annat än krystad. Whiskey skapade en sötma som satt som en smäck på både revbensspjällen och tillhörande pommes frites. Även steaken smakade utmärkt, den var rejäl, gissningsvis mellan 200-250g och bra grillad.
Det var dock väldkigt lite lull-lull runt maten... en ananasskiva var allt som levererades med spjällen, och "kockens grönsaker" som hörde till steaken var hackade i små små bitar som om det vore livsfarlig chili och sedan strött ovanpå biffen. Lite klent tycker Biff-bloggen, och omdömet blir nog att Fridays inte klarar att leva upp till sin prisnivå (biffen 225 kr). 
I övrigt snabb och bra service.

Det bästa: Blandningen av restaurang och livlig bar. Hyfsat glad personal som levererar hyfsat snabbt. Jack Daniels Baby Back Ribs hade god barbecue-smak och underbar barbecue-sås.
Det sämsta: Efterrättsmenyn. Visst det finns schyssta grejer, men det vore kul med lite förnyelse.
Bonus: Du får en ballong med kö-nummer, om du måste vänta på bord. Free refill om du dricker läsk.

Missade du Biff-bloggens tidigare recension av Fridays så hittar du den här.

Dollys Saloon

Plats: Dollys Saloon och Steakhouse, Götgatan, Södermalm.
Tid: November 2006.
Miljö: Kinakrogen vid Skanstull har stängt och in har Dollys Saloon flyttat. Restaurangen ligger mittemellan Broder Tuck och Metro och hade vid vårt besök bara haft öppet i ett par veckor. Lokalen är ganska stor och byggd efter amerikansk saloon-modell med mycket trä, boots, indianporträtt, döda tjurskallar och Dolly Parton i högtalarna. Det finns också en rejäl bardisk och ett eget litet rökrum så att bolmarna inte behöver står utomhus och frysa. Restaurangen ger en mycket trevlig känsla och passar både balla grabbgäng och nykära par.
Meny: Vi fick bord med detsamma en halvsen onsdagkväll. Menyn är stor som ett hus och det är som att läsa en gammal DN när man vecklar ut. Utbudet är utmärkt. Tänk dig att du tar det bästa från alla andra biff-ställens menyer och sätter ihop dem till en enda smarrig matsedel (se hemsidan) för mer detajer. Dollys har starters och snacks och sideorders i massor. Prisnivån på sideordrarna är sympatiskt satta (salsa för 9 kr) så att man kan ösa på utan att plånboken skriker. Prisnivån överlag är i linje med Houston Steakhouse och Texas Long Horn (se tidigare recensioner). Dollys har också roliga specialmenyer till exempel Timerman dinner som består av Cowboy dinner, hink med 5 Budweiser och en dubbel stänkare (Jim Beam). Pris 555 kronor. 
Vi beställde: 1 American Dollar chips, 1 American ribeye (300g), 1 Regular ribeye (200g), 1 Pepsi, 1 Samuel Adams. I ribeye-menyn ingår 4 valfria side orders (wow!).
Kommentar: En kvart in på besöket gick snacket i riktningen att Biff-bloggen kan ha fått en ny favorit. Men tvivlet infann sig när servitören kom med våra chips. I korgen låg en bunt Desperado chips, inte American dollar chips som vi hade beställt. Ingen skugga ska falla på Dolly för det här. Vi hade länge diskuterat om vi skulle beställa Desperado chips eller Dollar chips, och vi kan inte svära på att vi sa rätt och pekade rätt när vi beställde. 
Maten serveras på stora långsmala tallrikar med varje side order prydligt nedtryckt i var sin bytta. Allt får plats och hela Dolly-konceptet ger ett genomtänkt intryck. 
Det här är mycket bra. Ribeye-biffen är bra, kocken har till och med spexat till biffen med lite timjan. BBQ-såsen smakar ordentligt med rök, salladen är rejäl och fräsch, cole slaw-röran smakar som den ska och potatisen är allt annat än underdimensionerad. 
Biff-bloggen lämnade Dollys nöjda och mätta och mycket nyfikna på allt vi inte beställde den här gången. Återbesöket är givet.    
Det bästa: Den väl tilltagna menyn, maten, känslan, konceptet. Dollys Saloon seglar upp som ny favorit bland stockholmsbiffar.
Det sämsta: Brödet som ställs fram när man beställt. Vanlig trist formlimpa. Bättre kan ni.
Bonus: Personalen har cowboyhatt. 

Den oväntade biffen

Oväntat biff!
Ibland kan den oväntade biffen dyka upp.

Det var en av tankarna bakom den här bloggen - att vi har biff-ställen runt om i Stockholm som är specialiserade och ska vara bra på biff. Dit kan vi gå när vi vill vara säkra på att få bra biff. Sen så finns det ställen som överraskar. De är svårare att hitta, och därför finns Biff-Bloggen.

Ett sådant ställe är Sonjas Grek. En grekisk lunch- och middagsrestaurang med inslag av svensk husmanskost på Bondegatan i Stockholm. I tisdags serverade de Grillad Entrecote med skivad rödlök, och balsamicovinäger-sås till lunch.

Entrecoten var verkligen grillad, och var av mycket hög köttkvalitet.

Såsen var grym, jag älskar rödlök och vinäger till kött. Det passar så bra ihop.

Till detta serverades en god klyftpotatis, som brukar följa med många lunchrätter på Sonjas Grek.

Allt detta till det facila priset av 70 kronor.


70 kronor.


Vilken överraskning.


Därför finns Biff-Bloggen.


Muntergök

Plats: Muntergök Grill & Bar, Grev Turegatan 56, Östermalm.
Tid: September 2006.
Meny: Blandade kötträtter och lite annat. Fina förrätter och efterrätter gör att det finns potential för en 3-rättersmiddag. Priserna håller normal stockholmstaxa.
Vi beställde: 2 Biff Muntergök, 1 coca cola, 1 glas husets rödvin.
Miljö: Muntergök är en liten trevlig kvarterskrog på Östermalm. I fönstret vid entren välkomnas vi av ett gammalt tidningsurklipp där Clabbe af Geijerstam hyllar Muntergök. Lokalen är väldigt otypisk för en restaurang. Det känns mer som om man sitter i någons lägenhet. Det trånga utrymmet ger en familjär stämning och det kan hända att man måste prata med nån som sitter vid bordet bredvid. Fem-sex bord är uppradade längs väggarna samt ett runt jättebord i mitten av lokalen. Totalt skulle vi tippa att det går in 25 personer. Restaurangens kök ligger öppet i ena hörnet, och som matgäst har man full insyn i vems biffar som eldas.
Kommentar: Biff Muntergök är ett hemlagat koncept som består
av en köttbit (cirka 200g) lite sparris, bearnaisesås, stekta potatisskivor, en plopp blomkål, grönsaksratatouille toppat med en gräskvist. Det är möjligt att det går att göra justeringar om man frågar kocken, men för den som vill sitta och välja vilken sorts potatis eller vilken typ av sås som ska ackompanjera köttet är det här fel ställe. Biffen höll bra kvalitet och var utan jobbiga senor. En trevlig anrättning och en bra måltid, men det är inte biffen som står i centrum. 
Vilka går hit: Gifta par som fyllt 45.
Det sämsta: Det gick snabbt att få ett bord. Dessvärre fick vi vänta 10-15 minuter på dricka och ytterligare cirka 30 minuter på maten.
Det bästa: Maten kom till slut, vi började bli riktigt hungriga.
Kvällens höjdpunkt: Biff-bloggen hade hängt en väska och en kavaj över en stol. Den blev baktung och rasade i golvet med ett mindre brak. Det blev knäpptyst i lokalen på samma sätt som när ett bråk bryter ut.

Texas Long Horn

Texas Long Horn, Hornsgatan.Plats: Texas Long Horn, Hornsgatan 180.
Tid: September 2006.
Meny: Se tidigare besök.
Vi beställde: 1 New York cut striploin 200g, 1 New York cut striploin 300g, 2 cola.
Miljö: Längt ner på Hornsgatan, förbi Hornstull och ner mot vattnet. En trevlig liten saloon med uteservering och stenhårda träbänkar.
Kommentar: Det här var den Texas-restaurang i Stockholm som Biff-bloggen hade kvar att besöka. Nu har vi gjort grand slam - samtliga 6 i huvudstaden. Texas Long Horn har en laid back-attityd och som gäst förväntar man sköta sig själv en hel del. Även om restaurangen har en skylt "vänligen invänta personal för placering" så är det bara vid högtryck man behöver bry sig. Nu var det inte många gäster och vi gick in och sa att vi tagit ett bord och plockat med oss menyn. Den lilla burken med salsa står inte framme, men efter att vi bett om den är det inga problem.
New York Striploin är en lång rund fläskfiléliknande köttbit. Till skillnad från entrecoten, som vi tidigare testat, är New York Striploin 10 kr dyrare (på 200g nivån). Vår 300-grammare har de inte lyckats med, den är rå inuti. Efter att vi bett kocken burna på den lite blir det bättre. 300-grammaren var egentligen en 260-grammare visade det sig. Ena änden bestod av en jättefettblobb.
Sammantaget var det ändå ett stabilt restaurangbesök utan höjdpunkter. Texas Long Horn lyckades ännu en gång att mätta Biff-bloggen.
Oväntat inslag: En fylletant dök upp. Enligt egen utsago "hade hon bott här i 30 år", och "vi visste minsann ingenting om livet". Hon satte sig bakom oss med en öl och en cigg. Men hon hade ingen tändare. Inte vi heller vilket gjorde oss till "idiotjävlar. Ska det vara så jävla svårt att få eld". Tårar. Ansträngt läge. Efter en stund avlägsnade hon sig från platsen. Men hon hann skrämma bort ett gäng på tre tjejer (en av dem har jobbat som reporter på Expressen). Enligt vittnen kallade hon även en i biff-patrullen för "Indian", vilket tydligen ska vara ett gammalt typiskt söder-uttryck.

Så har vi tyckt om de andra Texas Long Horn: St Paulsgatan, Upplandsgatan, SkånegatanÖstermalm, Kungsholmen.

Broncos Bar

Plats: Broncos Bar, Tegnergatan.
Tid: Augusti 2006.
Meny: Bra husmanskost med pytt i panna och falukorv, men också rejäla biffar och hamburgare. Maten går att få i normalstorlek men också i Bronco size. 
Vi beställde: 1 Biffstek (300g) + extra sås, 1 entrecote (200g), 1 Heineken, 1 coca-cola. Till varje rätt ingår valfri potatis (pressad, stekt, mos etc) samt valfri sås (bearnaise, murkel etc).
Miljö: Lite av kvarterskrog utan att för den delen vara sunkig. Högt till tak och hög ljudnivå. Trästolar och träbord med klassisk rutig duk. Enkelt men fullt tillräckligt.
Väntetid: Vi fick bord direkt en onsdag klockan 20.
Kommentar: Broncos koncept känns som rejält med mat på ett privärt sätt. Allt restaurang-lull är bortprioriterat. Lite av krogarnas Ryanair kan man säga. Broncos är en restaurang som serverar mat, punkt slut. Servicen är lite slarvig (men helt tillräcklig), personalen har lite attityd (men är alltid charmig och trevlig), dukarna är inte superrent ultralinne (men helt ok) och maten är inte piffigt upplagd (men alldeles bra ändå). 
Det bästa: Priserna och portionerna.
Det sämsta: I ett annars välsorterat sortiment av såser att välja till maten saknas BBQ-såsen.
Bonus: Missa inte att besöka Broncos Bar för en dagens lunch.

Tidigare inlägg